Alma Löv Museum of Unexp. Art, Östra Ämtervik 2024.06.15 – 2024.09.01
Konsten på Alma Löv Museum of Unexp. Art är lekfull. Fältet med utsikten över det vackra värmländska landskapet är fyllt med paviljonger i olika former. De permanenta inslagen är ofta underhållande och skapar en uppsluppen stämning.
Peter Johanson har gjort stort intryck med sin falurödfärg och humor. Med bland annat en stuga som går att snurra på med hjälp av en vev som kallas Familjeterapi, det är övertydligt på ett uppfriskande sätt. Han har också låtit uppföra ett kapell målad i den nyans av röd som för tankarna till både hemtrevnad och chauvinistisk nationalism. På gårdsplanen runt kapellet åker hans gräsklippare robotgräsklippare med varsin gravsten fastmonterad. Den morbida trädgårdsskötseln ger verket liv och en helhet.
I en av de större paviljongerna har Jonas Liveröd fått tillträde med sina träskulpturer, skapade av det som finns till hands. Hans uttryck är både grovhugget och underhållande, och de spontana infallen tycks få komma till tals i hans skulpturer.
En gripande och sakral installation som bryter av det humoristiska är Lovisa Ringborgs The Chapel i ytterligare en kapellformad paviljong. Fotografier av lövskog printat på rött glas utgör fönstren, vilket ytterligare för tankarna till en kyrka med fönstermålningar. Väl inne omsluts betraktaren av ett rött och lugnt ljus, och längst in står en skulptur av en gänglig hund i en position beredd på attack eller spänd rädsla. Det är drömskt och vackert.
Årets tema är hemmet under titeln A Place to Call Home, med tio inbjudna konstnärer att tolka tematiken.
Hemmet har vi alla en relation till, även om den bygger på avsaknaden av ett hem. Identitet och starka känslor är ofta kopplat till ett eller flera hem, och därför har de flesta en möjlighet att knyta an till årets installationer och verk. Utställningstexten åberopar en orolig värld med krig och klimatförändringar, och vill söka tematiken i hemmets trygghet eller i de nya eller upprivna hemmets vrår.
Till exempel, armeniske Narek Aghajanyan som tvingades fly från sitt hemland på grund av sin konst, och i exil målar han nu hus i jordfärger på juteväv. Huskropparnas kanter är inte helt tydliga och det är ganska vaga föreställningar av hus som avbildas. Aghanjanyans sökande efter ett förflutet hem och ett nytt där han nu befinner sig har flyttat ut på duken.
Även Parisa Aminolahi berör exilen och de två skilda hemmen i bildserier av fotografi och måleri. Där bilder från hemlandet Iran och hennes nya land Nederländerna blandas.
Fatima Moallims teckning Linjens hem i whiteboard-, blyerts- och Bic-penna erbjuder inget självklart hem, men linjernas mönster och formationer skapar en rörelse som bottnar i en trygghet. Dessutom är det tecknat på linoleummatta som skapar en hemtam struktur åt verket som transporterar en till en känsla från alla kök och badrum man har varit i.
Hus och hem är däremot tydliga i Leif Engströms målningar av just hus. De är finstilta och stämningsfulla. Ett typiskt flerfamiljshus i förorten inramat av ett lila skogslandskap eller en stuga i skogen. Det enda tecknet på mänskligt liv är tända lampor i fönstren, vilket skapar en viss distans till motiven och en lite kuslig känsla. Vackert är det oavsett om det är kusligt eller ensligt.
Det är svårt att ta in allt som erbjuds i museets olika vrår, och det finns mycket att upptäcka. Museets struktur med separata paviljonger och installationer i skogspartier skapar ett splittrat helhetsintryck, men det är troligtvis tanken. De enskilda installationerna håller hög kvalité, och det kräver tid att ta in utställningen. När man har nästlat sig in i vimlet finns ett hem att komma in till och en plats att ta till sig utefter egen premiss.
Henrik Schedin