Röda Sten Konsthall, Göteborg, 2024.06.15 – 2024.08.25
Röda Sten konsthall har bjudit in fyra konstnärer till sommarens utställning, Patrik Bengtsson, Cha Blasco, Max Ockborn och gruppen DanceRemainings, som består av Sebastian Ruiz B. och Jonny Berg. Verken är en blandning av ljud, skulptur, måleri och videoverk.
Cha Blascos ljudverk I Dock som fyller trapphuset tar in omvärlden i konsthallen. Hans verk är skapat av sjötrafiken som passerar på älven och i hamnen utanför fönstret. Sensorer läser av trafiken och skapar ett ljud utifrån storlek på skeppet och avstånd till konsthallen.
En tio eller femton år äldre göteborgare jag en gång jobbade med berättade om oljudet från älvens fartyg och varv under hans uppväxt. Då gjorde sig sjöfarten påmind i hela Göteborg, vilket den inte gör längre. I Dock blir då en fin gestaltning av samspelet mellan livet i hamnen och staden som fortfarande pågår trots att ljuden inte längre når göteborgarna.
Patrick Bengtssons berättelse om Verdura som vill lämna mänskligheten och istället bli en del av växtligheten, är gestaltat genom skulpturer och ett videoverk. Skulpturerna är makabra och indragande, här finns bland annat en blodfontän, en vagga i form av en mun med huggtänder och en gråtande måne. Videoverket är en stumfilm som också handlar om Veduras kamp och kopplar ihop skulpturerna till en mytologisk men skämtsam historia. Det bildas nya myter kring mänskligheten och en transformation mellan liv och död.
I Röda Stens stora sal, Katedralen, har Max Ockborn fyllt rummet med en installation som är lite skrämmande vid första anblick men blir mer och mer rolig ju längre man befinner sig i rummet. Hans skulpturer har ett säreget uttryck och verkar vara människogestalter som föds ur ting. Här finns till exempel Vaktmästaren, Dansare, Döden (som är trött på sitt jobb och vill umgås) och Mänsklighetens skymningsljus. Skulpturerna tycks föreställa en förvandling mellan ett stadie och ett annat. Tillsammans med abstrakta målningar i rummet och pulserande ljussättning blir det en suggestiv stämning, men figurerna i skulpturerna verkar vänliga med välkomnande uttryck.
Likt i Bengtssons installation finns även ett sammanhängande videoverk, där vi också får möta iscensättningar av skulpturernas karaktärer. Videoverket tar också in Röda Stens omgivningar och skapar en koppling och närhet till både plats och betraktare, vi befinner oss alla där.
I Katedralen finns även ett utrymme dit gruppen DanceRemainings bjudit in dansare och performance-konstnärer att utföra verk under en vecka var. Tanken är att konstnärernas kroppar ska bli en förlängning av konstverken. Vid mitt besök var Korina Kordova på plats och hennes dans förhöjde det suggestiva intrycket i lokalen med hennes långsamma, nästan statiska rörelser.
Vad är det då som sker på gränsen? Och innebär parentesen i utställningstiteln – (på) gränsen – att konstnärerna inte alltid är just på gränsen utan ibland kring denna gräns?
Konstnärerna jobbar kring ett mellanting och jag skulle tro att det är detta gränsland som finns i åtanke i den något allmängiltiga titeln. Möten mellan oss som människor och vår omgivning är en röd tråd i alla konstverk. I Bengtssons verk är det svårt att inte tänka på klimatkrisen och vår bestialiska utvinning av naturresurser. Även Cha Blascos ljudverk påminner oss om vårt konsumtionssamhälle som hamnen och sjöfarten är nära ihopkopplat med.
Ockborns installation är mer inåtblickande och gräver i vårt psyke, trots det suggestiva och stundtals skrämmande finns det även något tröstande i det köttsliga och mörka. Transformativa kroppar kan trots allt anpassa sig efter sin omgivning och skapa något nytt. Kanske står vi omkring gränsen till en kollaps av både själs- och samhällslivet? Men det finns en tröst i påminnelsen om hur absurd vår tillvaro är och att gemenskapen inte är så långt bort. Gränslandet har uppenbarligen mycket att erbjuda och det skadar inte att besöka den. I vart fall inte på Röda Sten.
Henrik Schedin