Göteborgs konstförening, Göteborg, 2024.08.17 – 2024.09.08
Göteborg älskar sina Göteborgskolorister och verkar inte få nog av dem, trots den årslånga utställningen på konstmuseet som plockades ner i april. Det verkar inte Carl Johan De Geer heller få. Konstnären tar sig an konstnärsgruppen genom utställningen ÄLG på Göteborgs konstförening. De Geers målningar är pastischer på koloristernas verk i ett expressivt och lekfullt måleri, dessutom får motiven besök av en älg.
Den som är bekant med Göteborgskoloristerna känner igen motiven. Ragnar Strandbergs Den blå bussen är kanske den mest tydliga tolkningen, men Åke Göransson, Karin Parrow, Inge Schiöler, Ivan Ivarsson och Carl Kylberg finns också representerade bland de små hyllningarna.
Älgarna får ta plats i verken och sätter nytt ljus på vad som äger rum i de klassiska målningarna. Älgen ställer sig både mitt i – bokstavligt talat – och lite vid sidan av – bildligt talat – genom att bli en betraktare av motiven. Varje motivs variant av skogens konung är central och iögonfallande, men tar oftast avstånd från händelsen. Han går avvaktande upp längs med Åke Göranssons Egnahemsvägen och tittar skeptiskt på Carl Kylbergs tremastare. En motvillig och förvirrad deltagare.
Älgen verkar ofta ta sig an världen och målningen han har hamnat i med förvåning och förundrar. ”Vad gör jag här?”, tycks den tänka. ”Och varför?” Men ibland är den lite mildare i uttrycket och på sina håll lägger den sig till och med vilsamt ner.
De Geer har tidigare jobbat med tolkningar av nordiska klassiker, och några har även kommit med i denna utställning. Bland annat motiv från August Strindberg och prins Eugen får vara med som original, men det hänger också litografier av De Geers tidigare målningar i ett separat rum. Bland annat hans tolkning av Edvard Munchs Skriet, där älgen med all rätt ser riktigt rädd ut. Fina litografier som gör originalen rättvisa.
En tolkning av Strindbergs Fyrtornet finns med i form av en skulptur som har fått namnet Fyrtornet i tre dimensioner. Älgen står och stirrar stint på fyren och plattan de två står på snurrar så att betraktaren verkligen får ta del av alla dimensioner. Samma motiv finns även som två målningar för den som skulle nöja sig med två dimensioner.
De Geers uttryck är tydligt och det går inte att blanda ihop originalet med hans tolkningar, inte bara för att älgen dyker upp. Måleriet är lustfyllt och roligt, vilket är en kontrast till älgens ibland fundersamma och sorgsna uttryck. Det är roligt och man kan inte annat än att bli glad av målningarna.
Det är en humor inte så vanlig inom konstsammanhang som annars ofta kan framstå som fisförnäm. Det är uppfriskande. De Geer rör sig med en avväpnande vördnad inför sina föregångare och det är roligt att få följa med i hans utveckling av konsthistorien.
Henrik Schedin