Lidköpings konsthall, Lidköping, 2025.01.18 – 2025.03.01
Den konstnärliga processen kan ha betydelse för hur konstverk uppfattas eller tolkas. Som till exempel att tyget Małgorzata Mirga-Tas skapar sina verk av kommer från kläder som vänner och familj skänker till henne. Det ger ytterligare en dimension av intimitet till den berättande och aktivistiska konsten. Eller att Fanny Hellgrens tavlor är skapade av naturens krafter genom att sand och pigment får torka i solen förstärker det naturnära intrycket.
Samtidigt kan processorienterad konst var svårgenomtränglig och kräver att konsumenten läser på, och på så sätt skapa ett avstånd mellan konstnär och betraktare. Det är även en möjlighet att dela konstnärens upplevelse av att jobba med verket, däremot finns det risk för att det blir för navelskådande. I Fredrik Åkums utställning Pine på Lidköpings konsthall tycks process snarare handla om introspektion än om navelskådande.
Det är inte så mycket Fredrik Åkum ger betraktaren i det skrivna materialet till utställning förutom information om hans konstnärliga process.
Utställningstiteln Pine – tall på engelska – tyder på att det är motiv från skogen vi har framför oss. Den nordiska skogens färger och temperament återspeglas mycket riktigt i det abstrakta måleriet. Det är stillsamt men ändå mörkt och murrigt, och mönstret på tavlorna för tankarna till tallbarr som ligger på marken.
För mig är det är en trygg miljö och det är befriande att få kliva in i skog efter att färdats över Västgötaslättens platta landskap för att komma till Lidköping.
Utställningen består av oljemålningar som går i brunt samt vita reliefer i akrylharts. De ljusa relieferna bryter av den annars murriga färgskalan, men dess abstraktioner är konsekvent med de andra tavlorna. Dessutom läser jag mig i efterhand till att akrylharts är den syntetiska formen av kåda, vilket är en rolig detalj som går att koppla till utställningens förmodade tematik. Oljefärgens glans liknar också koda i vissa av verken.
Åkum fokuserar som nämnt på sin konstnärliga process i materialet som finns att tillgå. Verken har oftast ingen titel eller med namn som Imprint och Promemoria, här finns alltså väldigt lite information om utställningens mening. Däremot får vi reda på att det är upprepningar och själva måleriet som är viktigt, det repetitiva arbetet leder till förnyelse och att Åkum själv släpper kontrollen över resultatet.
Med en referens till Platons begrepp mimesis och tanken att det är lönlöst att avbilda den perfekta naturen i idévärlden, vill Åkum skapa förutsättningar för måleriets självständighet. Vilket innebär att konstnären kopplar bort jaget och ställer konsten i centrum.
Dessutom skriver konstnären att han ”utforskar balansen mellan slump och kontroll”, alltså att han släpper kontrollen av blivandet. Vilket för tankarna till evolutionen där naturliga processer förnyas genom tid och återskapande av samma varelse. Kanske är det en slags evolution genom måleri som åsyftas?
Henrik Schedin