Röda Sten konsthall, Göteborg, 2025.02.08 – 2025.04.21
Det indiska kastsystemet är svårt att förstå som utomstående. Det är ett förtryck som är nedärvt då de föds in i sitt kast, och som enligt filosoferna Divya Dwivedi och Shaj Mohan är den äldsta strukturella rasismen som finns med sina 3000 år på nacken. Daliter, som tidigare benämndes som kastlösa, har inte tillgång till samma rum som högkastiga och har ofta låginkomstyrken. Indien är ett land i förändring, men kastförtrycket är intakt.
Den indiska konstnären Amol K Patil gör denna problematik tillgänglig för oss svenskar genom sin utställning Skuggor av lyster på Röda Sten konsthall. Patil fick sitt genombrott i Europa när han deltog på Documenta 15 2022, där han jobbade kring samma tematik – kast och arbete.
På Röda Sten är utställningen indelad i tre olika ”Konversationer”, en på varje våning. Det förmedlar en vilja att faktiskt föra en diskussion kring dessa frågor som genomsyrar hela utställningen. Den är inte bara ett medium för Patil att nå ut med sitt budskap, den bjuder in till att ta del av och fortsätta fundera och prata kring även efter besöket. Han använder sig av ett klart skulpturalt språk som är tankeväckande.
I Konversation ett, i Röda Stens stora sal, gestaltas de arbetarbostäder som i Mumbai kallas chawls, områden som Patil själv växte upp kring. Runt om i hallen finns bronsskulpturer och teckningar av kroppar och föremål. Väggar har även byggts upp för att efterlikna rum och scener, som knyter an till de kulturyttringar som också förekommer i dess gemensamma utrymmen.
I utställningen finns en klassaspekt då daliter har sådana begränsade möjligheter i det indiska samhället, och därför är det inte bara relevant för att diskutera i Indien. Patils diskussion om arbetets avtryck på kroppar och arbetarklassens osäkerhet är trotsallt global. Kroppens betydelse i arbetet lyfts fram med brons- och keramikskulpturerna, deras skrovliga och opolerade yta symboliserar förhårdnader och ärr från kroppsarbete i osunda miljöer.
Det kommer bland annat i uttryck i en teckning av ett skärp. Daliter har av tradition garvat läder då det är lortigt arbete som hanterar döda djurkroppar. Det är en giftig process som hamnar på den globala underklassens bord. Ett skärp som ses som förbrukningsvara i den moderna ekonomin och som till slut måste tas om hand i sophanteringen. Ett kretslopp av arbete som enbart rör de utsatta i samhället.
Det är också denna grupp som bebor chawls. Det är bostäder som beskrivs i utställningstexten som trånga utrymmen där kök och badrum delas med andra, men också som fina gemenskaper. En videoinstallation av en sittande man som upplöses i rök, går att se som en skildring av att jaget försvinner i dessa utrymmen. Bakom den hänger ett par händer i brons på en två spikar med en inbjudande text om att allt man äger ryms på en krok.
Som en del av Konversation två står ett vattenglas på ett bord och en video av en man som badar projiceras på botten. Hur är oklart, men det skapar en stark effekt i det mörka rummet.
Installationen handlar om den protest som ägde rum 1927 i Mahad i delstaten Maharashtra. Protesten var mot att daliter inte fick använda stadens allmänna vattenkälla, då det skulle förorena vattnet genom deras beröring. Daliter anses enligt tradition att vara orena och får därför inte befinna sig på samma platser eller röra samma saker som högkastiga. Det tar sig bland annat i uttryck genom att daliter inte får dricka ur samma kärl som de högkastiga, och serveras därför ofta vatten i stålkoppar i stället för glas. Detta förödmjukande diskriminering är förbjuden i Indien idag, men praktiseras ändå.
I installationen tar en man plats med hela sin kropp i det rena glaset och vattnet och befinner sig där tillsynes obrydd om sin omgivning och andras blickar. Protesten från 1927 fortsätter i detta glas.
Den tredje konversationen är den enklaste installationen, men även den effektfull i sitt utförande. I ytterligare ett mörkt rum står en skrovlig kruka med mänskliga fötter som sticker ut runt botten. Arbetarnas rörelse på fot, genom staden och mellan städer, får här sin form. En glödlampa höjs upp och ner ur krukan vilket gör att rummet stundtals höljs i mörker. Det skildrar de ”höga” och ”låga” i samhället, och arbete i mörka avloppsbrunnar. Det blir dramatiskt, som att komma upp till ytan och möta ljuset.
Arbetets spår på kroppen kryper fram ju längre man befinner sig i Patils poetiska värld. De mörka rummen belyser förtryck, och som besökare vaggas man in en förnimmelse av den uppdelande politik som är så mångas verklighet. En verklighet inte isolerad till Indien, i en värld där samhällsklyftor ökar och prekariatet växer.
Som tidigare nämnt är de frågor Patil berör komplexa, men konstnären tillgängliggör frågorna och låter oss se dem i nytt ljus.
Henrik Schedin