Konsthallen, Trollhättan 2025.03.22 – 2025.05.18
En hund står och trampar på konsthallen i Trollhättan. Eller är det en vuxen person utklädd till en hund? Händer och fötter är nämligen mänskliga. Hunden står på ett fält av grus och håller i en resväska med hjul. I och med att det är Tobias Bradfords installation rör sig hundens överkropp, armar och fötter genom att mekaniska hjul och trådar drar i skulpturen. I salen rullar även meningen ”Känner du fortfarande igen mig?” på en skylt.
I Tobias Bradfords installation Hundis på Trollhättan konsthall utforskas kroppslighet genom mekanik och hackiga rörelser. Det är underhållande när skulpturerna rör på sig, samtidigt som det är livfullt och skickligt utfört. Var tar kroppsligheten slut i en maskin som rör sig som oss? Eller vid vilken punkt slutar människans mekanik att vara mänsklig? En protes? Eller en rullstol?
Information om installationen är knapphändig på konsthallen vilket dämpar helhetsintrycket, men enligt ett inlägg på Bradfords Instagram är detta hämtat från en dröm. När konstnären var liten hade han ett favoritgosedjur var en hund och kallades Hundis. Den tappades bort och flera år senare drömde han om hunden i form av en vuxen man som passerade honom på gatan. Skyltens rullande mening förstärker den drömska interaktionens kuslighet genom att gosedjuret hemsöker konstnärens skuldkänslor.
Det är mycket riktigt mardrömslikt i konsthallen. Den obehagliga hunden – eller mannen – har något hotfullt över sig samtidigt som den står och stampar i grus med en tung väska och inte kommer någonstans. Är det hunden som är fast i en evig loop av trampande eller är det vi som långsamt blir jagade för evigt?
På den andra salens golv ligger ett dragspel kopplad till en maskin som aktiveras när man kommer nära. Med en arm drar maskinen ut dragspelet och trycker ihop det så att ett melankoliskt ljud spelas samtidigt som den rör sig fram och tillbaka som en mask. Objektet får något djuriskt och sorgligt över sig så att ömkan för den väcks när den kravlar runt i det tomma rummet.
Vi har levt sida vid sida med maskiner sedan industriella revolutionen, och den senaste tidens utveckling är hisnande. Finns det något de inte kan göra? Idag när maskiners liv diskuteras flitigt i debatten om robotar och AI:s nytta eller skada, är det befriande att se dess enkla konstruktioner som tycks försöka hitta ett sammanhang.
Bradfords skulpturer – eller maskiner? – har sina begränsningar och det går att se hur de fungerar. Ändå så går tankarna till AI och en värld där maskiner är så pass mänskliga att det utvecklas till en mardröm. Bradfords skulpturer är långt ifrån Uncanny Valley eller Kusliga dalen – som är det tillstånd när datorer eller datorspel blir kusligt lika människor men med död blick – utan är tvärtom livfulla i sin omänsklighet. De balanserar på en tunn linje mellan omänsklig kroppslighet och dött liv.
Henrik Schedin