Galleri Box, Göteborg, 2024.08.23-2024.09.22
Johan Lundin har skapat en vattenpark på Galleri Box i Göteborg. En vattenpark med ombytta roller där delfinerna tittar på människor.
Den fiktiva vattenparken är en plats som är intressant och rolig att besöka. På galleriet finns nu en pool, plastväxter och krukor som efterliknar estetiken i akvarier eller vattenparker som Sea World. Dessutom finns en mängd keramikskulpturer av människogestalter. Tydliga ansikten men också klumpar som får mer mänskliga drag ju längre man tittar på dem. Det är ett fint och detaljrikt uttryck och roliga skulpturer att upptäcka.
I min människocentrerade världsbild tänker jag först att dessa är publiken sedd ur delfinens pool, även om jag läst på vad det handlar om. De oskarpa konturerna är som om de ses genom vattenytans brytning. Men sedan slår det mig att utställningen faktiskt är ur djurets perspektiv. Det är människorna som betraktas nere i poolen. Massan av människokroppar är nere i akvariet eller i poolen och visas upp för oss.
Installationen består också av ett videoverk där en människa simmar i en pool medan vattnet skvalpar. Återigen betraktar vi människan som simmar mot kameran och ibland tycks vilja ta sig upp och kanske fly? Kritiken av hur vi behandlar djur och vad vi utsätter andra organismer för är idag inget nytt, men i denna installation smyger den på en och kryper närmare.
Jag var även där för att se det performanceverk som Lundin utförde under vernissagen. Verket går ut på att en person utklädd till delfin leder en vattenshow där Lundin i baddräkt får upprepade gånger springa runt poolen och lägga sig och plaska där i. Ombytta roller i en glättig och humorladdad tillställning. Om detta inte skulle ske inom ramen av en konsthall, hade vi kallat det buskis. Lundin vill kanske påvisa det absurda i att vi hanterar andra varelser på detta sätt, men tyvärr blir det övertydligt och tar bort den intressanta udden av utställningen i stort.
I den fasta installationen finns en nerv och en möjlighet att dröja kvar framför skulpturerna och tvingas tänka om maktförhållandet mellan människa och djur. Vi ställs inför det mänskliga eller omänskliga i vår djurhållning och det scenario som Lundin målar upp. De groteska ansiktsuttrycken och minspel som skulpturerna har är till en början skrattretande, men till slut objektifieras mänskligheten nog för att de ombytta rollerna ska sjunka in.
Henrik Schedin