Röda Sten konsthall, Göteborg, 2024.09.13-2024.11.24
Resväskans symbolik är mångbottnad. Ett uppbrott från något som har varit eller det man bär med sig från tidigare upplevelser. Flykt, resa, minnen eller tyngande erfarenheter.
Utställningen Vad finns i din resväska som nu visas på Röda Sten konsthall behandlar tematiken som ryms i kofferten. Den utgår från protesterna i Iran som utlöstes efter Mahsa Aminis död. Kvinnan som greps av landets moralpolis 2022 och som tragiskt dog under oklara förhållanden i fångenskap. De flesta installationerna behandlar livet under den iranska regimen eller flykten från den.
Laleh Kazemi Veisari, Samaneh Roghani, Nazanin Raissi, Malin Holgersson och Afrang Nordlöf Malekian har bjudits in för att tolka tematiken genom ljudverk och installationer.
I boken Den otyglade skönheten, 5 saker konsten vet om demokrati av författaren och forskaren i etnicitet Stefan Jonsson, beskriver han hur fantasin är ett demokratiskt verktyg. Att tänka nytt och annorlunda är farligt för auktoritära stater, och därmed är de fria konsterna också farliga och omstörtande. Konsten har möjligheten att öppna upp för nya tankar, göra omvärlden begriplig och skapa debatt och motstånd. Jag föreställer mig att denna utställning vill göra något liknande, men tyvärr lyckas de inbjudna konstnären inte tillsammans med curator Amila Puzić.
Holgerssons Raderat är en installation om censurerade verk där man får kliva in i ett gult rum och lägga sig på gula divaner. Ett ljudverk beskriver verk som har blivit förbjudna av olika anledningar i en rad olika länder. Enligt konstnärens introducerande text hänger censureringen runt om i världen ihop, men det förklaras inte nämnvärt. Det blir effektfullt när censurerade verk blir beskrivna i detalj, men frågan är hur det hänger ihop med resväskans tematik?
En trappa ner har Raissi jobbat kring minnen och det som glömts bort. Vägghängda skulpturer formade som negativhållare får symbolisera det glömda och det borttappade fotografierna. Minnen från ett annat land och en annan tid. I salen hänger också två pressfotografier som hänger bakom en lupp och en konvex lins. Det förstärker bilderna och dess detaljer för att uppmärksamma oss på det som glömts bort eller ignorerats när händelsen skedde. Det avskalade rummet ekar dock tyvärr tomt. Den tomma ramen är ett grepp som har använts många gånger förr, och känns slappt i detta sammanhang.
Kazemi Veisaris installation Nous Allons Ensemble gör däremot något med konsthallens stora sal. Verket utgår från ett stängsel som bryts av genom att stålstängerna smälter till bågar som skapar ett mönster i salen. Stängslets barriär är inte så fast som det ser ut vid första anblick och funktionen att spärra in eller ute någon omvandlas. Kanske till en tunnel som leder en in eller ut? Maktens strukturer kanske ändå är möjliga att bryta?
I samspel med stängslet ligger även randiga bollar – en specifik typ som är vanlig i Iran – utspridda på golvet i verket Siah-o-Sefid / Svartvit. Verkets titel kommer från en iransk, 70-tals animation av Sohrab Shahid Saless. I animationen börjar en konflikt kring bollen som slutar med ett fängelsestraff, och bollens upprepning i rummet blir en symbol för regimens banala och återkommande fängelsestraff. Det blir effektfullt när de spiller ut ur bågarna som stängslet har bildats.
I samma sal har Roghani skapat en labyrint av tunt tyg i verket Defiant Dancing Corpse. På tyget finns tryck av fotografier av konstnären själv i klädd i vitt i olika positioner och med olika ansiktsuttryck. Hennes kropp representerar den iranska kollektiva kroppen som protesterar mot det odemokratiska styret. Kroppens betydelse, speciellt för kvinnor, i den kontrollerade landet framhävs och de olika positionerna symboliserar motståndet mot patriarkatet. Det är outvecklat och jag förväntar mig mer utforskande verk.
När jag besöker Vad finns i din väska tänker jag tyvärr inte på Stefan Jonssons ovannämnda bok. Det är svårt att nå fram till något utmanande i verken, och det är konstigt när utställningen behandlar ett så allvarligt och viktigt tema. Tillsammans med utställningstexterna är verken snarare dokumentära än utforskande. Censur och förtryck är dåligt. Det är de flesta av Röda Stens besökare redan eniga om, så det behöver vi inte få berättat för oss.
Den dubbla symbolik i vad man bär med sig men även början på något nytt ryms i resväskan, men verken är enkelspåriga och ytliga. Migration, flykt och kamp är viktigt att utforska, men det krävs mer än detta för att göra det intressant. Jag hade önskat att fantasin skulle få större utrymme för vad som är möjligt i denna utställning. För att framkalla motstånd och skapa debatt behövs det grävas djupare på temat och tänka ett varv till.
Henrik Schedin