Galleri PS, Göteborg, 2024.10.12-2024.11.03
Monica Gredmarks oljemåleri är milt och ser ut att vara målat med en ömma penseldrag, men motiven lockar in mig i en feberdröm. Utställningen på Galleri PS är sammanhängande men kontrastrik.
Målningarna består av olika personer som är på vad som framstår som en kal strand. Färgerna är ljusa. Rosa, grönt och beige i toner som om det vore i ett barnrum och figurerna tycks unga som om de leker på stranden omgivna av djur. Hundar, fåglar, rådjur och en återkommande vit iller. Figurerna och deras enkla sysslor ger målningarna en naiv och lekfull ingång, samtidigt som ett obehag infinner sig.
Karaktärerna stirra stint ut i intet med glasartade blickar, både intensiva och tomma. Kombinationen av det naiva och de obehagliga blickarna gör målningarna intressanta och drömska, det är svårt att avgöra vad som händer och hur det hela hänger ihop.
Måleriet är ytterligare en dimension som skapar friktion mot blickarna. Det är finstämt och sirligt på ett sätt som får mig att tänka på flor och lätta moln. Den olustiga stämningen passar inte in i denna mjukhet, men det är också det som gör verken intressanta.
Rep är återkommande i målningarna. I flera verk finns ett rep som antingen hopknycklat till ett stökigt nystan eller att det leder ner i ett hål. Det binder samman målningarna till en enhet, men ger heller ingen förklaring till vad allt detta betyder och skapar ytterligare en mystik. I den annars mjuka tillvaron blir det hårda repet tillsammans med små eldar nästan våldsamt och karaktärerna med de tomma blickarna känns kapabla till att göra vad som helst med dem.
Det är roligt att upptäcka målningarna och fundera kring vad som försiggår i deras motiv. Vi får kliva in i en målerisk värld där narrativet fortsätter likt en teater, scenen är densamma varpå olika händelser utspelar sig.
I utställningen ingår en serie porträtt som är målade med samma lätthet och ömsinta stil, men i sammanhanget blir de illustrativa. De visar på Gredmarks bredd som konstnär, men avviker från den annars sammanhängande utställningen.
Karin Karinson, som skulle ställa ut tillsammans med Gredmark, drabbades av sjukdom och kunde därför inte delta. Det är tråkigt då jag kan tänka mig att de båda konstnärernas verk skulle tala väl med varandra och fylla ut utrymmet mer. Nu upplevs utställningen luftig, speciellt när den närvarande konstnärens färgskala är dov och avskalad.
Gredmarks infallsrikedom väger upp för galleriets luftighet och jag blir upprymd av målningarnas fantasieggande motiv.
Henrik Schedin