Göteborgs konsthall, Göteborg, 2024.10.04 – 2025.01.12
Sorg är ett svårt ämne att behandla utan att det blir nostalgiskt eller banalt, och en kollektiv sorg och ett lands trauma är ännu mer krävande att utforska konstnärligt. Dansk-palestinska Larissa Sansour lyckas med sina videoverk på Göteborgs konsthall skildra den palestinska erfarenheten med ett inkännande djup.
Under det senaste året har det varit svårt, om inte omöjligt, att inte konfronterats med det palestinska folkets öde. Sansour lyfter fram ytterligare perspektiv i tre videoverk som hon har skapat i samarbete med Søren Lind i utställningen Indigo är sorgens färg.
Det första verket som möter besökaren i utställningen är operan As If No Misfortune Had Occured in the Night från 2022. Sopranen Nour Darwish framför en aria baserad på Gustav Mahlers Kindertotenlieder och den palestinska sången Mashaal. Videon består huvudsakligen av Darwish som går runt i en övergiven byggnad och sjunger om sorg och väntan, samtidigt som det blandas in gammalt videomaterial från Palestina samt på soldater och stridsvagnar. Till slut kliver Darwish ner i en pool där hennes kläder färgas till indigo, och blir en stark kontrast till det annars svartvita verket.
Enligt palestinsk tradition färgas kläder till just indigo vid begravningar då färgen är svår att tvätta ur och blir en påminnelse om den döde som dröjer sig kvar. Operans väldiga uttryck och färgens starka kontrast i det annars bleka landskapet är effektfullt.
Det andra verket Familiar Phantoms från 2023 behandlar minnen och Sansours familjehistoria. En kvinna rör sig i en övergiven herrgård och en röst berättar om sin familj. Bilder på olika föremål från barndomen och återkommande tomma ramar visas i en två delad projicering.
Identitet, minnen och fiktion behandlas och skapar ett suggestivt helhetsintryck. Glimtar av humor blandas även in och bryter av hela utställningens allvarliga ton. I en scen där det berättas om hur den politisk aktiva fadern ska gömma sina pamfletter i soffan när polisen kommer, syns resultatet med höga staplar som lagts under soffkuddarna. Inget döljs och i stället har soffan bildat en platå varpå filmens subjekt ligger. Det bildar en skrattretande reaktion på maktens övervåld och banalitet.
Det tredje verket, In Vitro från 2019, är enklast att ta till sig då den har ett tydligt narrativ i form av en science fiction-berättelse. Bethlehem har förstörts i en ekologisk katastrof där en svart massa har vällt fram genom stadens gator. Människor lyckades fly ner i underjorden med frön och har lyckats återskapa en fruktträdgård där Bethlehem en gång stod. En döende äldre forskare samtalar med yngre forskare om det förflutna, det förlorade och den laddade platsen Bethlehem. Dialogen dem emellan är både vacker och skarp och blir en profetia från förr om dagens situation som återigen upprepas.
Genomgående i alla tre videoverk är sorgen över det förflutna och katastrofer, men också sorgen över en förlorad framtid. Den som söker efter hopp i denna pågående konflikt och massaker får nog vända sig åt annat håll, Sansour skildrar en framtid som inte finns för Palestina. Sorg över gångna katastrofer är givet men det starkaste i dessa verk är framför allt bristen på framtid.
Sorgen sätter spår även i hoppet om fred och en tillvaro att leva ett värdigt liv i. Det är också det som gör videoverken drabbande. Är det möjligt för palestinierna att förmå sig ha framtidshopp i nuläget? Hoppet har gång på gång slagits i spillror, och det är dessa skärvor av tid och sorg som Sansour plockar upp och sammanställer till dessa verk.
Henrik Schedin