Essä
Vad har ett konstverks titel för betydelse? Spelar det någon roll om ett verk har en målande titel eller inte?
På mitt jobb som kommunadministratör fanns under en kort tid ett konstverk som inte var uppskattat och ledde till frustration. En morgon när jag klev in i korridoren med våra kontor låg ett böjt stålrör upphöjt i ena änden av träbitar. I en relativt smal korridor tog det upp en del golvyta men gjorde annars inte så mycket väsen av sig och enligt kulturförvaltningen uppfylldes bestämmelserna kring tillgänglighet och brandsäkerhet.
Bland mina kollegor var verket inte omtyckt, utan hånades snarare som oförståeligt. Det var ett konceptuellt verk, med en titel som utan sammanhang inte gav några ledtrådar kring verkets betydelse.
Verket i fråga var Jenny Magnussons Arkiv 4: sprinkler, spill. En titel som snarare talar om vad konstverket är skapat av, ett rör från ett sprinklersystem och spillbitar, än vad det betyder.
Till slut blev personal i huset så pass frustrerad på att det var i vägen att kulturförvaltningen var tvungen att ersätta det med ett annat verk. Viktigt att påpeka är att den frustration som uppstod snarare berodde på kulturförvaltningens misslyckande att kommunicera verkets mening och betydelse utanför installationens sammanhang än konstnärens skicklighet. Alltså inget illa menat mot Magnussons konstnärskap.
Detta verk och reaktionerna på det har däremot dröjt kvar hos mig och fått mig att fundera på ingångar till konst. Hur skapas intresse för ett konstverk och vad ligger i en titel?
Konstvärlden kan ses som krånglig och otillgänglig för många. För den oinvigde kan det vara nervöst eller främmande att kliva in på ett galleri eller konstmuseum, även på offentliga konstinstitutioner utan entréavgift. I exemplet från min arbetsplats är frågan om verket inte gjorde mer skada för det allmänna konstintresset än nytta, jag fick känslan av att avståndet mellan mina kollegor och konstvärlden ökade.
Nu kan någon invända med att verket exponerade en publik som inte annars konsumerar konst för ett högkvalitativt verk, det är precis vad offentlig konst gör. Men vad spelar det för roll om verket i fråga inte väckte ett intresse?
Vid en sökning i Moderna museets samling av 88 600 digitalt katalogiserade verk, får jag 12 000 träffar när jag söker på ”Utan titel” och ännu fler med engelskans motsvarighet ”Untitled”. I detta exempel är titeln tagen ur sitt sammanhang, och verken i sig kan givetvis i många fall stå på egna ben. Däremot tyder sökningen ändå på att det finns många verk med en intetsägande titel.
Konstnären Louise Bourgeois menade att konst inte behöver förklaras, utan att det är ett misslyckande från konstnärens sida om verket inte talar med betraktaren. Hon menade alltså att en känsla eller tanke ska väckas av konst, men då måste ju också ett intresse att överhuvudtaget betrakta konstverk skapas för att någon ska skänka verket en tanke.
Konstvärlden är omgärdad av snobbism och elitism, främst som föreställning men ingen rök utan eld. Nidbilden av en högfärdig konstnär i polotröja och färgstarka glasögon som slänger sig med floskler är oftast just en nidbild, men det händer faktiskt att man stöter på dem även i verkligheten.
Att allmänheten rynkar på näsan när en readymade placeras ut i en utställningskontext med en lång förklarande text med komplicerade ord är inte så konstigt. Det är konst, men tillgängligt först när man passerat en hög tröskel i form av den där komplicerade förklaringen. En titel däremot kan skapa en ingång eller ett intresse, en målande eller förklarande titel kan enkelt och snabbt öppna en dörr till förståelsen och sänka den där tröskeln.
Ett enkelt exempel hänger i mitt vardagsrum, ett till synes anspråkslöst grafiskt blad av Helena Elfgren. Den föreställer ett hus under natten med ett lyst fönster. Det är dekorativt, men tillsammans med titeln ”Du väntar på mig” vecklar en berättelse ut sig och tillåter betraktarens fantasi att börja flöda. Vem är det som väntar och var har subjektet varit? Är det positivt eller negativt att någon väntar?
Eller Max Ockborns abstrakta målningar med titlar som ”Om väggen var kött”. Titelns påstående sätter fart på associationer och tankar med hjälp av målningen som också påminner om rått kött, och det är svårt att stålsätta sig inför fantasin kring en vägg av rått, fuktigt kött och vad det skulle få för konsekvenser.
Den abstrakta målaren Wasily Kandinsky skrev i Om det andliga i konsten att konstens skönhet kan enbart komma inifrån konstnärens själsliga liv. Därför måste konsten också betraktas utifrån inre eller själsliga perspektiv. Alltså att det som skapar ”själsliga vibrationer” hos betraktare, med andra ord beröra betraktaren på något sätt, är god konst oavsett hur objektivt fult eller abstrakt verket är. Däremot kan det vara värt att ge åskådaren eller utställningsbesökaren en ingång till sitt inre och inte bara förlita sig blint på att bli förstådd.
Den knepiga konsten är intressant att utforska och fyller en funktion i att tolka och utmana samhället. Konst bör ha möjligheten att förbli svårgenomtränglig och vara krävande, annars slutar det att vara konst och blir illustrationer eller avbildningar. Däremot behöver den på något vis väcka ett intresse. För om den inte bjuder in till att bli betraktad eller begrundad, börjar det inte likna hobbyverksamhet eller en praktik som enbart är självuppfyllande för konstnären? Återigen är det inget fel på det, men varför ska det då presenteras för allmänheten?
En konstnär som ofta använder sig av titeln ”Untitled” men ändå lyckas bjuda in till ett intresse är den amerikanska skulptören Hannah Levy. Hennes verk provocerar fram en känsla av igenkänning ur material som silikon, glas och metall. Är det en insekt, människa eller objekt jag som betraktare står inför? Och ur den vaga igenkänningen går det att finna ett frö till att tänka ett varv till.
Nu förespråkar jag inte att konst enbart ska vara lättillgänglig för en bred massa. Konstnärer har inte ett ansvar eller skyldighet att förklara sig eller att bli folkliga. Konsten ska inte svara på frågor och således vara övertydlig, utan dess uppgift är snarare att ge betraktaren en möjlighet att ställa egna frågor och gå i dialog med verket.
För att konsten ska ha en betydelse behöver den däremot kunna tala med betraktaren, utan att det tvingas in i upplevelseindustrins kvävande kommersialism. Därför behöver ett konstverk på något sätt öppna upp sig mot sin omvärld, annars är det ett misslyckat verk som Bourgeois menade. Alltså att erbjuda en ingång och bjuda in till en möjlighet att utvidga sin syn på sin omvärld eller sitt eget inre liv, oavsett om det är via titel eller det faktiska verket.
Det skulle kunna vara ett steg i att överbrygga elitism och eventuellt bjuda in mina kollegor till att få uppleva en intressant värld.
Henrik Schedin