Galleri Thomassen, Göteborg, 2025.04.04 – 2025.04.30
Det är en egendomlig värld som just nu visas på Galleri Thomassen, en värld av pizzabagare, bankirer och religiösa symboler. Det är Emma Amal Khanafer, som är galleriets Våga Se-stipendiat i år, som har bjudit in till denna värld.
Utställningstiteln, 15 minuter, en kvart, anspelar på det klassiska beskedet om hur lång tid det kommer ta för att få sin pizza vid en telefonbeställning. Om detta uttryck lever kvar idag när de flesta beställer pizza via någon app vet jag inte, men när jag växte upp på 90-talet skämtades det friskt om detta och utlänningars begränsade svenska.
Stereotyper är så klart ofta skadliga och placerar människor i onödigt rigida fack, men om vi ser dem som symboler skapar de även en bild av ett kollektivt minne. De kan vara en möjlighet att läsa av ett rum eller till och med kulturer att skapa sin egen identitet kring. Oavsett om det är negativa eller positiva, blir vi påverkade och vi bildar minnen och bilder kring dem.
Utställningen består främst av skulpturer i stengods. Bland annat en dörr som står på glänt och ett gäng bankmän med ångestladdade ansiktsuttryck. Mest iögonfallande är titelverket som är en kock som hänger från taket med kockmössa, väl tilltaget midjemått, ena handens fingrar bildar en cirkel och den andra greppar en pizza. Sinnebilden av en pizzabagare med andra ord. Det ingår även tio skulpturer av mindre varianter av samma kockskepnad som klättrar över en tegeltrappa, men de håller varsin svart flagga som för tankarna till islamism och jihad. Skulpturerna är också döpta till Ett gäng muslimer I-X.
Varför använda sig av en sådan laddad symbol utan att förklara det nämnvärt?
Hantverket har ett uttryck som jag har sett på flera håll de senaste åren. Till exempel, Johan Lundin, som jag har skrivit om på dessa sidor, och kanske framför allt Joakim Ojanen vars skulpturala DIY-uttryck går att känna igen hos Khanafer.
Vad betyder då dessa kockar i Sverige 2025? Enligt utställningstexten jobbar Khanafer med symbolik samt religion och hon behandlar denna tematik i relation till sin egen uppväxt. I relation till det, får vi nog kalla kockarna för symboler för något annat. För det finns väl inga kockar som är klädda så idag, och bilden bygger på stereotyper kopplade till italienska kockar. Denna symbol syns främst på pizzakartongen idag och idag drivs främst pizzerior av personer med ursprung i Mellanöstern.
Utan att stoppa in Khanafer i ett fack eller dra för stora växlar av hennes ursprung, kan jag utifrån hennes namn dra slutsatsen att hon troligtvis växt upp i en familj med ursprung i Mellanöstern. Jag googlar mig också till att den enda tavlan på duk är döpt efter en ort i Libanon. I vissa verken finns också bibliska symboler som getter, floder och vad som liknar stentavlor, som kan vara en koppling till Levanten.
En uppväxt – kanske som första eller andra generationens invandrare? – med de dubbla identiteter som många invandrare vittnar om. Eller är det Khanafers lek med stereotyper som leder mig till dessa övertolkningar?
Återkommande är också pilträdet som symboliserar uthållighet och anpassningsförmåga, vilket är egenskaper som krävs för att komma till ett nytt land. Vissa av verken är detaljrika och det går att dröja kvar länge vid dem. Vissa är enklare, som den dörr som står på glänt. Är det en öppning mot ett nytt samhälle som inte är helt inbjudande?
Det är underhållande men ganska diffust vad Khanafer vill säga. Det är tyvärr lite för svårtytt för att verkligen kunna kliva in i denna underliga värld, och därför framstår utställningen som att den inte är helt genomarbetad. Vilket är synd, för det finns potential i utställningen som gärna skulle kunna få komma fram och på så sätt tränga djupare in i vårt kollektiva medvetande.
Henrik Schedin